De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg med anledning internationella kvinnodagen

Backa poshJag tycker det är viktigt att lyfta blicken och se bortom Sveriges gränser på internationella kvinnodagen. Jag väljer därför att reprisera en recension från 2015, en reportagebok av journalisten Jenny Norberg. En fantastiskt bok som jag alltid återvänder till när det diskuteras feminism. Läs, läs och läs!

(Sedan boken kom ut 2015 har Azita och hennes döttrar fått uppehållstillstånd i Sverige.)

Bacha posh är en Afgansk benämning för en flicka förklädd till pojke. Kom ihåg begreppet, det är inte sista gången du hör det nämnas, men kom också ihåg att en flicka blir bacha posh för att det är nödvändigt. Bacha posh är ingen frigörelse, flickorna förkläs till pojkar för att hjälpa sin familj med arbete och manligt skydd men fungerar också som en visualisering av den pojke som man ännu hoppas ska födas inom familjen.
Journalisten Jenny Nordberg snubblade över fenomenet under en reportageresa i Afghanistan. En liten flicka lät undslippa att hennes yngre bror i själva verket var en flicka. Jenny kom snart till insikt om att backa posh är ett kulturinslag som tycks vara välbekant bland afghaner men som i princip helt okänt bland utlänningar.

Afghanistan är ett land som i praktiken styrs av förislamiska seder och bruk, landets kvinnor och – män är fångna i de givna roller som det hårt klanstyrda samhället dikterar. Vad som tycks vara helt obegripligt sett med västerländska ögon blir helt logiskt när man betraktar det med afghanska ögon inifrån. Afghanistans moderna historia är tragisk med flera olika krigsherrars styren, att anpassa sig och anta olika personligheter allteftersom situationen kräver har blivit i livsstrategi för afghanerna.

Den kvinna som blivit denna reportageboks huvudkaraktär, Azita, är ett både lysande men också djupt sorgesamt exempel på ovanstående. Att hon faktiskt finns och lever i denna världen blir till ett gastkramande grepp om min strupe. För kanske är hon en av de mer ”lyckade” kvinnorna i Afghanistan och att det är just det som är så oerhört tragiskt. Hennes liv är allt annat än avundsvärt. Hennes livshistoria blir komplett av att Jenny vågar resa till den avlägsna, primitiva och gudsförgätna provins där hennes fars och hennes makes familjer är bosatta. ( Var du aldrig rädd Jenny?)

Okej, jag är bara en enkel bloggare men jag tycker att Jennys bok är en journalistisk bragd. Hon tar sig in i den värld där Afghanistans kvinnor lever. Ofria kvinnor, förtryckta kvinnor, bundna till händer och fötter av urgamla seder och bruk. Hennes reflektioner väcker bestörta tankar om att mycket av det bistånd och den hjälp till modernisering Afghanistan erhåller, egentligen inte är till nytta eftersom ”hjälparna” inte förstår detta land och de traditioner som styr dess folk.
Hade t.ex.de tämligen vanligt förekommande ”gendershops” som hålls för kvinnor i Kabul varit mer effektiva om de vänt sig till männen i Afghanistan? En far som älskar sina döttrar och egentligen önskar dem ett annat liv är kanske den effektivaste vägen till förändring?

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2015. Jenny Norberg skrev boken på engelska, Ann Marie Ljungberg översatte till svenska.