Världens vackraste man av Lena Ackebo

varldens-vackraste-manBoken överraskade mig positivt, jag trodde den skulle vara mer Bergmansk med uppslitande uppgörelser utan överseende eller tillgivenhet. Trots starka känslor och konflikter var den mjuk, hoppfull och känslomässigt intelligent. Man skulle rentav kunna kalla den för en feelgood, fast relationsroman går ju bra det med. Det är tydligt att Lena Ackebo känner ömhet inför sina karaktärer. Alla känner vi en Mona eller en Barbro, de två systrarna i boken. Det skiljer 9 år mellan dem och deras upplevelse av föräldrarna och uppväxten går stick i stäv. De träffas sällan och när de någon gång gör det, går de varandra på nerverna. Trots detta får Barbro snilleblixten att hon ska ta med sig Mona på en gemensam semesterresa till Mallorca för att de ska lära känna varandra bättre. Hon tror att Monas min är förtjust när hon på julafton öppnar kuvertet med biljetterna, i själva verket är Mona förfärad över att behöva tillbringa en hel vecka ensam med lillasystern.

Båda systrarna är nära att hoppa av, men slutligen sitter de där på ett ganska sjabbigt hotell i Alcudia. Efter en del tjafs tar de sig till en restaurang för att äta en sen frukost. Där på restaurangen träffar Mona Världens vackraste man och blir blixtförälskad. Barbro blir förskräckt och indignerad, hon moraliserar både med ord och i tankar över hur hon tycker att hennes över 60 år gamla gifta syster beter sig.

Jag slukade denna insiktsfulla bladvändare, men min läsning hade kunnat vara bättre. Ungefär när jag var halvvägs genom boken instagrammar Natur & Kultur att en uppföljare är på gång. De lyckas i samma inlägg avslöja slutet på Världens vackraste man, ett slut som läsaren blir varse i det allra sista kapitlet. Min läsning hade helt klart blivit annorlunda om jag inte vetat, så snälla Natur & Kultur, titta på ert inlägg så förstår ni nog vad jag menar.

Boken innehåller en hel del smart och trovärdigt skriven dialog. Tyvärr har man valt Sveriges mest överskattade inläsare, Katarina Ewerlöf, till ljudboken. Ewerlöf läser samtliga böcker med exakt samma intonation och hon när hon läser repliker ser hon till att det låter som om hon deltog i teateruppsättning. Om man gillar radioteater är detta okej, men är man en läslyssnare som vill läsa boken dvs. inte få den uppläst, är hon hopplös att lyssna på.  Jag kämpade på i två timmar innan jag definitivt gav upp.

Och ja, jag kommer absolut att läsa fortsättningen.

Utgiven på Natur & Kultur 2016.

Vegetarianen av Han Kang

vegetarianen-kopiaEn sällsamt fascinerande och underlig roman! Huvudkaraktären Yeong-hye som berättelsen kretsar kring är en passiv karaktär, så till vida att hon möter omgivningens krav med aktiv passivitet. Hon är i bokens första del gift med en självgod och narcissistisk man som valt just henne därför han anser att hon är en medgörlig och intetsägande människa. En människa som underkastar sig hans vilja och som aldrig någonsin kan komma att överglänsa honom. ( Ack vad han bedrog sig.)

En våldsam dröm utlöser något inom Yeong-hye som leder till att hon helt och hållet undviker att äta kött eller fisk. Hon fjärmar sig alltmer från omvärlden, trots att hon utsätts för både psykiskt och fysiskt våld förhåller hon sig aktivt passiv till omvärldens krav på att hon ska bli ”som vanligt” igen.

Boken är indelad i tre delar med olika berättare som alla förhåller sig olika till Yeong-hye. Jag läser boken på en enda dag, kan inte sluta läsa den vackra, skenbart enkla, nästan kyliga texten. Vad handlar boken om egentligen? Är min västerländska själ alltför inskränkt för att förstå koreansk litteratur? Jag tror att boken på ett plan handlar om psykisk sjukdom och kanske också om feminism, men det finns mycket mer än så att upptäcka är jag övertygad om. (Kanske politik, ekologi eller religion?)

Ni som är med i  bokcirklar måste läsa Vegetarianen! Vissa kommer att älska den, andra kommer att hata den. Det kommer att finnas lika många åsikter om boken som medlemmar i bokcirkeln.
Ni kommer att ha skitkul!

”Vegetarianen” belönades 2016 med det internationella Man Booker-priset. Utgiven 2017 på Natur & Kultur, översatt från engelska av Eva Johansson. (Originalspråk koreanska).

Olyckornas tid av Moïra Fowley-Doyle

olyckornas-tidVarje år under oktober månad infaller olyckssäsongen för Cara och hennes familj. Blåslagna, bandagerade med brutna ben och hjärnskakningar uthärdar de och hoppas året inte ska innehålla någon tragedi, att någon i släkten dör. I övrigt är Cara, hennes syster Alice och styvbror Sam som ungdomar mest. Så även Caras bästa vän Bea förutom då att hon är häxa.

I ungdomarnas skola har man ett ”hemlighetsbord” med en skrivmaskin. Eleverna kan knacka ner sina osagda tankar och funderingar på maskinen, riva av lappen och lägga den i hemlighetsburken. Mot slutet av läsåret hängs alla lappar upp på en utställning där ungdomarnas tankar kan läsas utan att någon vet vem som skrivit vad. Vid hemlighetsbordet sitter alltid Elsie, en annorlunda flicka som Cara ofta lekte med när hon var yngre. En dag under olyckssäsongen är Elsie försvunnen, till synes saknad av ingen. Istället dyker hon upp i bakgrunden på Caras gamla fotografier.

Jag tänker på latinamerikansk magisk realism och Selma Lagerlöf när jag läser denna irländska ungdomsroman som känns unik i sitt slag. Den är förfärande och mörk, nästan svartsynt med ett vackert språk fyllt av detaljer. Handlingen är tät och omfångsrik, jag vet att jag skulle kunna läsa om flera gånger och ständigt hitta nya infallsvinklar. Förlaget rekommenderar 12-15 år, man ska nog inte vara yngre, men i övrigt är det en roman för alla som minns ungdomsårens förvirring, vänskap, lojalitet, de sociala strukturerna och kanske också fester i läskiga ödehus.

Utgiven på Natur & Kultur 2016. Översättningen är gjord av Ylva Kempe.

Jag var precis som du av Negra Efendic

jag-var-precis-som-du

Klassen är bra. Alla verkar snälla. Jag andas ut på vägen till mitt nya skåp efter första lektionen.
När jag ska öppna det möts jag av ett intensivt hat. Hela skåpet är fullt av klistermärken med texten ”Flyktingar nej tack” och ”Åk hem”, och det är mig de riktar sig till.

Negra Efendic, journalist på Svenska Dagbladet, berättar sin och sin familjs historia. Om hur hon växte upp i Brezovo Polje vid floden Savas strand, hur kriget bröt ut i det forna Jugoslavien och hur det till slut inte fanns något annat alternativ än att ge sig av. I Sverige får familjen uppehållstillstånd och hamnar så småningom i Huskvarna. Såriga av sina upplevelser lever familjen under små omständigheter i småstaden som under sin toleranta yta glöder av främlingsfientlighet. Flickan som var som vi i sitt hemland blev en oönskad främling i 90-talets Sverige. Det är en journalistisk rapp och skenbart saklig text som drabbar med full kraft. Så långt de två första delarna av boken.

I den avslutande tredje delen blir byter flickan skepnad till  reporter. Hon djupdyker och analyserar kriget i Jugoslavien och följderna för befolkningen, både de som är kvar och de som tvingades fly. Hon söker sig tillbaka till Huskvarna för att intervjua lärare på sin gamla skola och får en djupare bild av vad som försiggick.
Negra är nominerad till stora journalistpriset 2016 i kategorin årets berättare, en mycket välförtjänt nominering. I boken finns också kanske hennes första journalistiska alster, en insändare i Jönköpingsposten som publicerades i april 1999. Den 19-åriga Negra har varit och lyssnat på Sven Wollter på Sandagymnasiet, där han hållit en föreläsning om hur bra invandring är för Sverige. Negra påtalar den naivitet som han och hans gelikar representerar, hon delger honom erfarenheter som jag verkligen hoppas han, då när det begav sig, tog del av.

Utgiven på Natur & Kultur 2016.