Vem kan motstå en relationsroman?

Det finns deckarnördar, fantasynördar, romancenördar, skräcknördar och rent allmänna boknördar men det talas aldrig om relationsromansnördar? Kanske inte lika kontroversiellt, hippt eller speciellt ovanligt, men jag vågar påstå att vi är många. Här kommer boktips speciellt till er mina vänner. Ni hinner beställa från bibliotek eller bokhandel innan påsk. Skit i Påskekrim, kryp upp i läsfåtöljen och hänge dig åt relationer!

images

 

Sirener av Gabriella Ahlström, ett familjedrama om en familj med en dominant far som vid en färjekatastrof räddat en känd ung kvinna. Nu ska han skriva en bok om händelsen och ber sin son om hjälp. Allt ställs på sin spets. Ahlström är fantastisk på att skriva dialoger. http://www.norstedts.se/bocker/113083-sirener

ladda ned - kopia

 

10 lektioner i manlighet av David Qviström, en roman om en man med flera  relationer bakom sig som får i uppdrag av en kvinnotidning att skriva om modern manlighet. Jag fäste mig framförallt av skildringen från huvudkaraktärens barndom. Pojkminnen och flickminnen kan vara förvillande lika. Utgiven på Brombergs.

Omslagsbild-Peo-Bengtsson

 

Så länge du är min syster av Peo Bengtsson. Två maskrosbarn, William och Betty gör upp med sin barndom och sina föräldrar. Gillar att läsa om relationen bror/syster och gillar William som är bokens berättare. Tänker att det är sällan en relationsroman har en ung man som huvudkaraktär. Utgiven på Massolit.

 

9789100156640 (1)

 

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamsson Romanen utspelar sig i Wien och är kanske mer en romantisk komedi än en relationsroman. Det handlar om den unga svenska Julia som är språklärare och som förälskar sig i en man som är hennes diametrala motsats. Gillar Julias ungdom, hennes utveckling och karaktären, mannen som bor i busken. Utgiven på Bonniers.

97466_13071626_o_1 - kopia

 

Ta itu av Kristina Sandberg, en mörk roman om Maria, en ung kvinna på 70-talet som gjort verklighet av sin dröm att studera vidare. Detta trots make, barn och ansträngd ekonomi. Sandbergs debutroman som kom några år före Maj-trilogin. Maria försöker ta itu men till slut går det inte längre. Utgiven på Norstedts.

9789146230496 - kopia

 

Gånglåt av Elin Olofsson, för första gången på många år tillbringar systrarna Gun-Britt och Sonia sommaren tillsammans. Sonia är bedagad rocksångerska medan Gun-Britt har stannat hemmavid. Många sympatiska karaktärer runt systrarna, min favorit är Jenny, Gun-Britts dotter. Utgiven på Wahlström&Widstrand.

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg med anledning internationella kvinnodagen

Backa poshJag tycker det är viktigt att lyfta blicken och se bortom Sveriges gränser på internationella kvinnodagen. Jag väljer därför att reprisera en recension från 2015, en reportagebok av journalisten Jenny Norberg. En fantastiskt bok som jag alltid återvänder till när det diskuteras feminism. Läs, läs och läs!

(Sedan boken kom ut 2015 har Azita och hennes döttrar fått uppehållstillstånd i Sverige.)

Bacha posh är en Afgansk benämning för en flicka förklädd till pojke. Kom ihåg begreppet, det är inte sista gången du hör det nämnas, men kom också ihåg att en flicka blir bacha posh för att det är nödvändigt. Bacha posh är ingen frigörelse, flickorna förkläs till pojkar för att hjälpa sin familj med arbete och manligt skydd men fungerar också som en visualisering av den pojke som man ännu hoppas ska födas inom familjen.
Journalisten Jenny Nordberg snubblade över fenomenet under en reportageresa i Afghanistan. En liten flicka lät undslippa att hennes yngre bror i själva verket var en flicka. Jenny kom snart till insikt om att backa posh är ett kulturinslag som tycks vara välbekant bland afghaner men som i princip helt okänt bland utlänningar.

Afghanistan är ett land som i praktiken styrs av förislamiska seder och bruk, landets kvinnor och – män är fångna i de givna roller som det hårt klanstyrda samhället dikterar. Vad som tycks vara helt obegripligt sett med västerländska ögon blir helt logiskt när man betraktar det med afghanska ögon inifrån. Afghanistans moderna historia är tragisk med flera olika krigsherrars styren, att anpassa sig och anta olika personligheter allteftersom situationen kräver har blivit i livsstrategi för afghanerna.

Den kvinna som blivit denna reportageboks huvudkaraktär, Azita, är ett både lysande men också djupt sorgesamt exempel på ovanstående. Att hon faktiskt finns och lever i denna världen blir till ett gastkramande grepp om min strupe. För kanske är hon en av de mer ”lyckade” kvinnorna i Afghanistan och att det är just det som är så oerhört tragiskt. Hennes liv är allt annat än avundsvärt. Hennes livshistoria blir komplett av att Jenny vågar resa till den avlägsna, primitiva och gudsförgätna provins där hennes fars och hennes makes familjer är bosatta. ( Var du aldrig rädd Jenny?)

Okej, jag är bara en enkel bloggare men jag tycker att Jennys bok är en journalistisk bragd. Hon tar sig in i den värld där Afghanistans kvinnor lever. Ofria kvinnor, förtryckta kvinnor, bundna till händer och fötter av urgamla seder och bruk. Hennes reflektioner väcker bestörta tankar om att mycket av det bistånd och den hjälp till modernisering Afghanistan erhåller, egentligen inte är till nytta eftersom ”hjälparna” inte förstår detta land och de traditioner som styr dess folk.
Hade t.ex.de tämligen vanligt förekommande ”gendershops” som hålls för kvinnor i Kabul varit mer effektiva om de vänt sig till männen i Afghanistan? En far som älskar sina döttrar och egentligen önskar dem ett annat liv är kanske den effektivaste vägen till förändring?

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2015. Jenny Norberg skrev boken på engelska, Ann Marie Ljungberg översatte till svenska.

Vådan av att vara Skrake av Kjell Westö

9789174294538_200x_vadan-av-att-vara-skrake_pocket-kopiaEn glimrande uppväxtskildring från 1960 och 70-talets Finland. Ömsom burlesk och dråplig, ömsom vacker och sorglig. Genomgående ett fantastiskt språk och en enastående berättarglädje. En bok som har funnits på min ”att läsa-lista” sedan 2000 då den först kom ut. Jag har blivit golvad av alla Westö-romaner jag läst men nu är jag golvad bortom sans och vett! Språket är så makalöst ljuvligt och skildringen ofta förtvivlad men ändå så torrt humoristisk att jag skrattar högt. När Breakfast Bookclub träffade Westö på hans förlag i Helsingfors 2015, var ett par av bokcirkelmedlemmarna svimfärdiga av andakt, förmodligen var det tur  att jag inte läst Vådan av att vara Skrake vid det tillfället för då hade jag säkert dånat på riktigt!

Gudarna ska veta att det inte är lätt att var Wiktor Skrake, son till Werner och ”vackra Vera” Skrake. Hon är förvisso en ganska vanlig mamma, Werner är dock ingen vanlig pappa. Han har nära till självtvivel och besatthet. Han var en gång släggkastare på elitnivå, en sport han fortsätter att utöva långt upp i ålder och som bringar honom sorg och skuld. Werner blev också rikskänd i mitten av 50-talet eftersom han dagen då coca-cola lanserades i Finland kraschade en av läskedrycksbilarna in i ett träd så att samtliga ”cokisflaskor” gick i kras. När den samlade pressen frågade hur det hela gått till svarade Werner att ”han tänkt på en flicka”. Han var därefter känd som ”han som kraschade cokisbilen”. Werner är fiskefantast långt bort om nördighetens yttersta gräns och därtill författare till flera bästsäljande novellsamlingar om fiske, Den avundsjuka abborren och andra berättelser, Hösthimmel över hästkobben, Långrev vid Lingonskär för att nämna några.

Wiktor Skrake berättar i första person och Westö låter honom nämna sin sorg över att två av världen mest briljanta boktitlar redan är tagna, Hundra år av ensamhet och Dumskallarnas sammansvärjning. Båda titlarna tillhör mina ” det bästa jag någonsin läst-lista” och jag ler för jag ser hur det hänger ihop. Vådan av att vara Skrake har ensamhetens myller av personer, händelser och intriger  och vidare har Skrake också sammansvärjningens drastiskt humoristiska ton.

Wiktor och jag är ungefär lika gamla och även om jag växte upp i en annan del av Norden så känner jag igen mycket. Jag lyssnade också på Neil Young och jag känner direkt igen texten till  After the goldrush.  Jag vet precis hur en ung Ian Gillian, (Deep Purples sångare), såg ut och jag är smärtsamt medveten om att pojkar som hatar bollar drabbas av kosmisk ensamhet.

Och ja, som vanligt träffar vi personer som vi känner sedan förut från andra Westö-romaner. Jag gillar Westös karaktärer, jag har fått många bokvänner där. Så mycket sa jag till honom när han signerade Hägring 38 åt mig. Jag tror han blev glad.

Nyutgiven 2015 på Albert Bonniers förlag.

Bokfrukost om Lars Gustafssons Doktor Wassers recept

Inför onsdagens bokfrukost hade vi läst Lars Gustafssons allra sista roman Doktor Wassers recept. Enligt mig, ( för det var ingenting vi pratade om vid frukosten)  är omslaget talande.

dr-wasser

Doktor Kurth Wasser är en bluff från början till slut. Han har antagit en annan mans identitet och är egentligen inte alls, den från staden Weimar, bördige medicine doktor som han utger sig för att vara. I sin speciella fragmentariska berättarstil målar Gustafsson upp Dr Wassers liv, dock ej kronologiskt utan genom  återblickar.

I dagens informationssamhälle kan man ju undra hur Wasser lyckades undgå att bli avslöjad? Utan någon som helst läkarutbildning lyckas karln jobba som läkare under många år. Visserligen som forskare inom den mer flummiga inriktningen ”sömnsvårigheter” men i alla fall?  Vi kom fram till att hans första anställning som läkare på mödravården i Tierp lade grunden för hans lyckade maskerad. Han lyssnade till kvinnorna och bad sköterskorna om råd. Han skrev sällan ut mediciner utan att diskutera saken med kolleger. Sakna men säkert byggde han upp en aura av en inkännande och sympatisk läkare. Till sin hjälp hade han också ett fotografiskt minne och dum var han förvisso inte.

Ann-Sofie som tycker mycket om och som har läst många av Gustafssons verk gav oss tipset att läsa Gustafssons romankvintett Sprickorna i muren som består av fem romaner  Herr Gustafsson, Yllet, Familjefesten, Sigismund och En biodlares död. Fantastisk läsning, säger hon.

 Nedan några av rösterna från bokpratet:

En av mina favoritförfattare! Gillar hans fragmentariska sätt att berätta en historia
I början av romanen var jag orolig att boken skulle handla om en sexfixerad gubbe
Kan aldrig ha fungerat på riktigt med bedrägeriet
Boken är lite ”rolig” annars är ju Gustafsson lite svart
Förtjust i sättet att berätta
Nöjd med min läsning
Gillar språket
Har inte läst honom förut. Hittar dock hans böcker i mina äldre syskons bokhyllor
Sex utgör de enda nära mänskliga relationerna han kan ha
Inte så konstigt att han var generaldirektör, de klarar sig alltid genom duktiga medarbetare
Han är en fantastisk lyssnare och jag tror att han ser bra ut egenskaper som tar en långt
Han har inget jag, han har skapat en roll till sig själv, det känns väldigt sorgligt
Mångbottnad berättelse
Gillade språket men inte innehållet
Gustafsson är inte påläst när han ska återge händelser från finska vinterkriget
Ingen linjär berättelse, störde mig lite
Tyckte om när han skrev om 50-talets Sverige
Gustafsson känns som en manlig Kerstin Thorvall när han beskriver alla Wassers sexpartners
Hans identitetslöshet gör att boken inte blir djup
Gustafssons sista bok, var han kanske trött, känns oavslutad
Wassers medmänniskor bryr sig inte tillräckligt för att upptäcka hans bedrägeri, sådana är vi människor
Fick inte flyt i läsningen även om den var lättläst. Tror det beror på att boken är fragmentariskt berättad.
Receptet kom först i slutet.

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2015

De polyglotta älskarna av Lina Wolff

polyglottPolyglott betyder flerspråkig och ordet var nytt för mig. Gillar hur det låter och skulle vilja använda det ofta, men misstänker att jag nog inte får så många tillfällen. Årets Augustprisvinnare blev för mig något av en bladvändare, jag läste fascinerat på och läste ut boken under loppet av en dag. Efteråt kände jag mig som ett frågetecken, vad var det egentligen jag hade läst? Styrkan i en klassiker sägs vara att författaren låter tillräckligt mycket vara osagt för att läsaren ska få skapa sig sin egen bok. Det är alldeles för tidigt att säga om De polyglotta älskarna kommer att bli en klassiker, men romanen är helt och hållet läsarens. Jag tror också den vinner på att läsas sakta och eftertänksamt eller för all del, två gånger.

Karaktärerna är osympatiska och omöjliga att begripa sig på. Jag skulle rentav vilja kalla dem icke älskansvärda. Den läsare som vill finna nya litterära vänner, kammar noll. Wolff har skapat sina karaktärer för att åskådliggöra mänskliga drag och beteenden och som inkapslad i den anglosaxiska berättarstilen känns det ovant. Jag gillar dock boken, så här ett par veckor efter att jag läst snurrar den fortfarande i mitt huvud. Helt klart en värdig Augustprisvinnare. Men be mig inte redogöra för handlingen, det är alltför många trådar som kan bindas samman på olika sätt, så till detta är jag oförmögen.
Således en utmärkt bokcirkelbok där alla deltagare kommer att ha en egen tolkning!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2016.

22/11 1963 av Stephen King är en tjock bok och jag ska läsa mycket mer av den varan under 2017

Livet har snurrat fort de senaste åren och det har blivit  att jag prioriterat böcker ”under 400 sidor” för att beta av och komma vidare i min ”to be read-lista”. Kanske även jag försökt minska antalet olästa böcker i klädkammaren. Det sistnämnda har inte fungerat alls, (jag antar att ingen är förvånad över detta faktum), däremot har jag läst runt ett hundratal böcker varje år. Så här på  2017 år första  dag kan jag konstatera att jag läst 111 böcker. Då har jag inte räknat med omläsningar eller de Lotta-böcker som jag läst i en av mina bokcirklar.

Men nu ska jag prioritera annorlunda! Jag älskar ju tjocka böcker och jag gillar att uppslukas av en längre text, att läsa långsamt och eftertänksamt. Minst per månad har jag tänkt mig och nedanstående tre ska jag börja med:

Aldermans arvinge har värmt min bokhylla sedan bokmässan 2014, Kjell Westö är en fantastiskt författare som jag tänker läsa allt av och Manolitas tre bröllop utspelas i Madrid dit Breakfast Bookclub styr kosan början av maj.

9789100137977Jag tjuvstartade tegelstensläsningen i julhelgen och rev av Stephen Kings 22/11 1963 på drygt 800 sidor. En roman om en tidsresenär från 2011 som i början av 60-talet skapar sig ett liv i Texas för att hindra Lee Harvey Oswald att skjuta John Kennedy till döds den där ödesdigra novemberdagen i Dallas.  22/11 är kanske den bästa King-roman jag läst. Insiktsfullt målar King upp den värld som var USA för 50 år sedan och han får mig att tro på historien om tidsresan samtidigt som han skildrar Oswalds liv åren före morden. Jag var under läsningen fundersam till hur han skulle lyckas sammanfoga alla trådar till ett riktigt bra slut, men King gör naturligtvis det med den äran. Och – jag älskade slutet på kärlekshistorien mellan tidsresenären och kvinnan han mötte där på 60-talet, flera år innan han egentligen var född.

22/11 1963 är utgiven på Albert Bonniers förlag, översättare är Boo Cassel

Eugen Kallmanns ögon av Håkan Nesser

eugenLeon Berger är förgjord av sorg efter den olycka som slitit hans dotter och fru ifrån honom. Ett slumpartat möte med en studiekamrat leder till att han lämnar Stockholm för den norrländska staden K. Leon är lärare och han efterträder en kollega vid namn Eugen Kallman som dött under oklara omständigheter under försommaren.

En lågmäld Nesser som låter flera olika berättare komma till tals, ett grepp som fungerar utomordentligt väl i denna berättelse vars huvudhandling utspelas i mitten av 90-talet i ett Sverige som blivit mer och mer främlingsfientligt. Romanen bär ett lugn och rullas upp utan åthävor. Egon Kallmans ögon är enligt mig ingen spänningsroman, men jag blev ändå förvånad när Nesser själv sa samma sak vid ett av sina seminarium på Crimetime Gotland.  Att det fanns ett mystiskt dödsfall med i boken förklarade han med att det i allt han skriver smyger det alltid in ett oväntat dödsfall vare sig han vill eller inte.

Nessers fantastiska språk och hans mångbottnade ofta vemodigt tufsiga karaktärer med sina lakoniska kommentarer golvade mig redan för många år sedan.  Även om jag tycker olika mycket om böckerna gör han mig aldrig besviken, det finns alltid något som rör mitt inre, det finns alltid en älskansvärd karaktär. Och karaktärerna, deras namn är så välfunna! Rosemarie Wunderlich Hermansson i Människa utan hund, Ante Valdemar Roos i Berättelse om herr Roos, Gunnar Barbarotti, Beate Moerck, Edmund Wester, Irene Sammelmerk och Alois. Namnen viskar någonting till läsaren om karaktären, jag vet det låter flummigt men för mig är det så. I denna sista roman är en av berättarna Ludmilla Kovacs som ägt en schäfer vid namn Oktober. Någonstans i de tidiga böckerna finns en hund som heter Thatcher. (Nessers egen hädangångna hund Norton har nyss kommit ut med sina memoarer. Fast den har jag ännu inte läst.)

Ja, som ni förstår är jag synnerligen förtjust i Håkan Nessers författarskap och om det blir något nytt Crimetime med närvaro av Nesser önskar jag mig ett seminarium om just Nessers namngivning. För titlar som Ormblomman från Samaria och Styckerskan från Lilla Burma är inget annat än fantastiska!

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2016.