Olikheter

Enligt O presenterar olikhetsutmaning och denna veckan kan man fundera över motsatsparet nytt och gammalt.

Något gammalt är en bloggtext från förr om en bok jag tyckte om och som jag funderar på att läsa om, Stjärnfältet.

När jag anträder en resa för att bli en annan, för att söka förändring, gör jag mig främmande för det som är mitt liv, gör jag mig till turist och nybörjare. En lantis i tillvaron.

Så skriver Ulrika Kärnborg i sin bok. Ett vackert namn, Stjärnfältet, inte sant. Santiago de Compostela betyder ungefär det. Denna plats i Spanien är den tredje viktiga kristna vallfärdsplatsen (efter Jerusalem och Rom). Längs Via Camina vandrar pilgrimerna till platsen för att uppfylla en religiös plikt, för att be eller få välsignelse. I Santiago de Compostela är det helgonet Jakobs hjälp man söker. Hit vandrade också Ulrika Kärnborg och berättar om sin vallfärd i boken. Här samsas orten med andra vallfärdsplatser, såväl författarens som andras. Vad är det att vara en pilgrim i det moderna samhället? Det var en mycket intressant bok att läsa, essäer är ju gärna det, och jag rekommenderar den varmt till alla resenärer och andra som vill göra sig främmande för det som är ens liv.

Något nytt är bloggtext som ännu inte är skriven. Den ska handla boken Vårt klot så ömkligt litet, skriven av Ulf Danielsson. Han skriver på vacker prosa om fysiken och naturvetenskapen. Just den här boken är fokus på fysiken bakom klimatforskningen.

Världens vackraste man av Lena Ackebo

varldens-vackraste-manBoken överraskade mig positivt, jag trodde den skulle vara mer Bergmansk med uppslitande uppgörelser utan överseende eller tillgivenhet. Trots starka känslor och konflikter var den mjuk, hoppfull och känslomässigt intelligent. Man skulle rentav kunna kalla den för en feelgood, fast relationsroman går ju bra det med. Det är tydligt att Lena Ackebo känner ömhet inför sina karaktärer. Alla känner vi en Mona eller en Barbro, de två systrarna i boken. Det skiljer 9 år mellan dem och deras upplevelse av föräldrarna och uppväxten går stick i stäv. De träffas sällan och när de någon gång gör det, går de varandra på nerverna. Trots detta får Barbro snilleblixten att hon ska ta med sig Mona på en gemensam semesterresa till Mallorca för att de ska lära känna varandra bättre. Hon tror att Monas min är förtjust när hon på julafton öppnar kuvertet med biljetterna, i själva verket är Mona förfärad över att behöva tillbringa en hel vecka ensam med lillasystern.

Båda systrarna är nära att hoppa av, men slutligen sitter de där på ett ganska sjabbigt hotell i Alcudia. Efter en del tjafs tar de sig till en restaurang för att äta en sen frukost. Där på restaurangen träffar Mona Världens vackraste man och blir blixtförälskad. Barbro blir förskräckt och indignerad, hon moraliserar både med ord och i tankar över hur hon tycker att hennes över 60 år gamla gifta syster beter sig.

Jag slukade denna insiktsfulla bladvändare, men min läsning hade kunnat vara bättre. Ungefär när jag var halvvägs genom boken instagrammar Natur & Kultur att en uppföljare är på gång. De lyckas i samma inlägg avslöja slutet på Världens vackraste man, ett slut som läsaren blir varse i det allra sista kapitlet. Min läsning hade helt klart blivit annorlunda om jag inte vetat, så snälla Natur & Kultur, titta på ert inlägg så förstår ni nog vad jag menar.

Boken innehåller en hel del smart och trovärdigt skriven dialog. Tyvärr har man valt Sveriges mest överskattade inläsare, Katarina Ewerlöf, till ljudboken. Ewerlöf läser samtliga böcker med exakt samma intonation och hon när hon läser repliker ser hon till att det låter som om hon deltog i teateruppsättning. Om man gillar radioteater är detta okej, men är man en läslyssnare som vill läsa boken dvs. inte få den uppläst, är hon hopplös att lyssna på.  Jag kämpade på i två timmar innan jag definitivt gav upp.

Och ja, jag kommer absolut att läsa fortsättningen.

Utgiven på Natur & Kultur 2016.

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg med anledning internationella kvinnodagen

Backa poshJag tycker det är viktigt att lyfta blicken och se bortom Sveriges gränser på internationella kvinnodagen. Jag väljer därför att reprisera en recension från 2015, en reportagebok av journalisten Jenny Norberg. En fantastiskt bok som jag alltid återvänder till när det diskuteras feminism. Läs, läs och läs!

(Sedan boken kom ut 2015 har Azita och hennes döttrar fått uppehållstillstånd i Sverige.)

Bacha posh är en Afgansk benämning för en flicka förklädd till pojke. Kom ihåg begreppet, det är inte sista gången du hör det nämnas, men kom också ihåg att en flicka blir bacha posh för att det är nödvändigt. Bacha posh är ingen frigörelse, flickorna förkläs till pojkar för att hjälpa sin familj med arbete och manligt skydd men fungerar också som en visualisering av den pojke som man ännu hoppas ska födas inom familjen.
Journalisten Jenny Nordberg snubblade över fenomenet under en reportageresa i Afghanistan. En liten flicka lät undslippa att hennes yngre bror i själva verket var en flicka. Jenny kom snart till insikt om att backa posh är ett kulturinslag som tycks vara välbekant bland afghaner men som i princip helt okänt bland utlänningar.

Afghanistan är ett land som i praktiken styrs av förislamiska seder och bruk, landets kvinnor och – män är fångna i de givna roller som det hårt klanstyrda samhället dikterar. Vad som tycks vara helt obegripligt sett med västerländska ögon blir helt logiskt när man betraktar det med afghanska ögon inifrån. Afghanistans moderna historia är tragisk med flera olika krigsherrars styren, att anpassa sig och anta olika personligheter allteftersom situationen kräver har blivit i livsstrategi för afghanerna.

Den kvinna som blivit denna reportageboks huvudkaraktär, Azita, är ett både lysande men också djupt sorgesamt exempel på ovanstående. Att hon faktiskt finns och lever i denna världen blir till ett gastkramande grepp om min strupe. För kanske är hon en av de mer ”lyckade” kvinnorna i Afghanistan och att det är just det som är så oerhört tragiskt. Hennes liv är allt annat än avundsvärt. Hennes livshistoria blir komplett av att Jenny vågar resa till den avlägsna, primitiva och gudsförgätna provins där hennes fars och hennes makes familjer är bosatta. ( Var du aldrig rädd Jenny?)

Okej, jag är bara en enkel bloggare men jag tycker att Jennys bok är en journalistisk bragd. Hon tar sig in i den värld där Afghanistans kvinnor lever. Ofria kvinnor, förtryckta kvinnor, bundna till händer och fötter av urgamla seder och bruk. Hennes reflektioner väcker bestörta tankar om att mycket av det bistånd och den hjälp till modernisering Afghanistan erhåller, egentligen inte är till nytta eftersom ”hjälparna” inte förstår detta land och de traditioner som styr dess folk.
Hade t.ex.de tämligen vanligt förekommande ”gendershops” som hålls för kvinnor i Kabul varit mer effektiva om de vänt sig till männen i Afghanistan? En far som älskar sina döttrar och egentligen önskar dem ett annat liv är kanske den effektivaste vägen till förändring?

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2015. Jenny Norberg skrev boken på engelska, Ann Marie Ljungberg översatte till svenska.

Ett besök i Astrid Lindgrens hem på Dalagatan 46 i Stockholm

img_5190Hon bodde hela 61 år i lägenheten med utsikt över skridskobanan i Vasaparken. För alla som liksom jag, växt upp med novellsamlingen Nils Karlsson Pyssling (1949) är just detta med skridskobanan magiskt. Peter och Petra åkte skridsko i Vasaparken varje kväll efter att alla andra gått hem. De tillhörde småfolket och måste av naturliga skäl åka när skridskobanan var tom. Flera av sagorna i nämnda novellsamling utspelas i kvarteren runt Astrid Lindgrens bostad. Sagorna är fyllda av magi alla med ett mörkt stråk. Barnens fantasi hjälper dem att handskas med verkligheten. Nils Karlsson Pyssling dyker upp hos den ensamma Gunnar vars syster dött. Herr Liljonkvast i sagan I Skymningslandet tar med sig Göran som är sängliggande i barnförlamning på underbara flygturer runt Stockholm. Att Görans inte kan gå spelar ingen roll i Skymningslandet. Just strofen Spelar ingen roll i Skymningslandet har jag ofta upprepat för mig själv då livet känns tungt.

Det är Astrid Lindgren sällskapet som ansvarar för visningarna av lägenheten via speciellt utbildade guider. Jag upptäckte att jag faktiskt hade en hel del kunskap om Astrid Lindgren och hennes liv.  Hennes lyckliga uppväxt med kärleksfulla föräldrar, den tonårsgraviditet som ledde till att hon fick lämna bort sin son Lasse. Visserligen kunde hon så småningom ta hem Lasse, men sorgen över det som skedde var livslång. Jag visste också att hon skrev alla sina böcker på stenografi, men jag visste inte att just detta gör det svårt att forska på hennes författarskap. Hon tillägnade sig en alldeles egen stenografistil som är svår att tyda även för en van stenograf. Alla utkast strykningar mm. finns endast på stenografi. När hon väl satte sig vid skrivmaskinen var boken klar.

Astrid Lindgren var en komplex människa, en humanist med stor integritet. Böcker om henne utkomna efter hennes död visar, att trots att hon var en offentlig person, fanns där så otroligt mycket mer i hennes liv. Jag är glad att jag fick möjlighet att vistas i hennes hem en stund. Även om många av de personliga sakerna fått ge vika för priser och konst som författaren Astrid Lindgren erhöll, var besöket en magisk upplevelse. Vissheten att hon tillbringat så många år i detta hem, levt vardagsliv, varit ledsen och glad och skapat sina underbara berättelser inom dessa väggar ger en ytterligare dimension till mina läsupplevelser av hennes böcker. (Jag har läst nästan allt). Jag känner att jag kommit närmare barnen i min älskade sagosamling skriven redan 1949, innan jag var född. Min favorit som barn var Allrakäraste syster, (som förövrigt också är Ann-Sofies favorit). Som vuxen har jag svårt att välja. Fast den vackraste rad hon skrivit måste ändå vara ”Spelar ingen roll, spelar ingen roll i Skymningslandet”. Ett mantra för alla sorgsna själar därute.

Det är många som vill se Astrid Lindgrens hem och kön är lång, men det finns ett alternativ. På www.astridlindgren.se går det att göra en digital rundvandring i hennes hem. Andra sidor att besöka är www.astridlindgrenshem.se och www.astridlindgrensallskapet.se

Flickorna av Emma Cline

flickornaEn mogen debut av den vid boksläppet blott 27-åriga Emma Cline. Romanen utspelas i Kalifornien under sent 60-tal. Evie är 14 år, ensam och vilsen utan fotfäste. Hennes föräldrar är upptagna av sitt, fadern har nyligen lämnat modern för en annan kvinna och mellan Evie och hennes bästa vän blir förhållandet sakta men säkert kyligare. Av en slump träffar Evie ”flickorna” och blir fascinerad av den 19-åriga Suzanne. Flickorna lever i kollektiv tillsammans med en karismatisk man, Russell, vilken Cline har modellerat efter sektledaren Charles Manson. Sakta men säkert sugs Evie in i sektens sfär.

Det är en stilistiskt säker och psykologiskt rak roman om flickor, alla som har varit flickor bör känna igen sig. Evie söker en förebild som egentligen av en slump råkar bli Suzanne. Hon hör plötsligt till någonstans och hon accepterar därför utan åthävor det liv som de andra flickorna lever på den fattiga och förfallna gården. Hennes försök att bli älskad och göra sig behövd går under huden, då man som läsare är plågsamt medveten om de bestialiska mord som flickorna i Mansons sekt kom att utföra.

En fantastiskt bra debut både med djup och psykologisk insikt. Läs och förundras av denna lovande författare!

Utgiven på Natur & Kultur 2016. Översatt av Erik Macqueen, finns även som ljudbok.

Förlist

Alltså läs-svackan. Den är som ett stort hål och jag stirrar på böckerna utan att veta vad jag ska göra med dem.  Jag går på terapi hos expertisen aka #boblmaf och till sist, halvtolv i lördagskväll var lösningen* där och romanen Förlist nedladdad.

Vi är härdscn1513. Lofoten i norra Norge och det är platsen som driver mig fram i berättelsen. Världens vackraste platser finns här och jag återvänder gång på gång. Caroline , huvudpersonen i Förlist är här för första gången. Det är vinter, snö och kallt. Uppgivet har hon lämnat sin svårt sjuke man. Den goda vännen har lånat ut sin hytte för att Caroline ska få en frist, samla krafter eller vad det nu är hon vill. Hur kan kärlek få vara så här? undrar hon. Adam som aldrig skulle lämna henne. Ett liv utan honom är meningslöst och det kan lika gärna börja nu. Här i snön och stormarna.

Snart får Caroline en historia berättad för sig om det unga brudparet som förliste på vägen hem från bröllopet. Det som griper henne mest i den sorgliga berättelsen är hur brudgummen, trots att han hade kunnat rädda sig, sitter kvar i båten med sin brud. Hur kan kärlek vara så stark?

Jag ska villigt erkänna att det är Lofoten som håller mig kvar i boken. Romanen är bra berättad och välgestaltad men jag är långt ifrån säker att den skulle dragit upp mig ur det där hålet utan de välbekanta platserna. Digermulen, Svolvær, Kabelvåg. Man är där. Känner kylan, på alla plan. Men för alla andra, ni normalläsande människor, kommer boken locka oavsett för att den är sorglig utan att vara sentimental, att den har intressanta människor i sig som Jenny och prästen och för att den med ett vackert språk håller ihop sin berättelse.

Förlist. Suzanna Diber. Utgiven på Forum förlag 2015.

*Lösningen stod Carina Bokbiten för. Tack för det!

dagar utan ljus nätter utan mörker av David Norlin

dagar-utan-ljus-kopiaEn av 2016 års bästa böcker som jag recenserade på vår kapsejsade moderblogg för något år sedan. Så här ett år senare, känns romanen mer aktuell än någonsin. Vi bjuder på en repris.

En poesidoftande dystopi om ett framtida Sverige ett antal år efter en ödesdiger attack. En ung man kommunicerar med en ung kvinna via en odefinierad sändare. Han är besättningsman på en ubåt, var hon befinner sig är höljt i dunkel. Han anförtror henne minnena av sin uppväxt. Hans föräldrars öde har präglat honom, sin ungdom till trots har han en gammal själ.

Detta är en fantastiskt bra debut, så väldigt välskriven, poetisk och exakt formulerad. Jag är tagen av språket och realismen som jag upplever, tror det sistnämnda beror på att de svenska namnen, de svenska förhållandena och den nordiska naturen som genomsyrar boken.Vad jag däremot hade svårt att sätta mig in i var det tillstånd som verkade ha rått före angreppet. Den vardag som bara sken igenom som korta glimtar i deras berättelser. Ett liv som de såg tillbaka på med vetskapen om att det aldrig mer skulle komma tillbaka”

Pacifism, existentialism, sorg över det som aldrig kan ta form igen, unga män inkapslade på en ubåt. Låter det spretigt? Det är det inte, det är supersmart! Läs!

Utgiven på Weyler 2016.

PS: Moderbloggen är under reparation. Allt vi någonsin skrivit kommer att vara tillbaka  på nätet, förhoppningsvis väldigt snart!