Vår kapsejsade moderblogg kommer upp igen på onsdag!

cropped-31845_388078548308_402713_n.jpg

Precis före bokmässan i höstas hände det som inte får hända. Vår blogg brakade ihop! Ann-Sofie som är teknikern i sällskapet, (och den som har avkommor i branschen), förstod snabbt allvaret och att vi behövde en ”under tiden blogg”, där du läser just nu. Vi kommer alltså att flytta tillbaka och from onsdagen den 29 mars  kommer inte bara nytt material, utan flera års bloggande av olika skribenter.  finnas tillgängligt.

Välkomna in på vår nygamla adress:  www.breakfastbookclub.se.
( Fast först på onsdag förstås).

Lisa Alther – läser ni hennes böcker?

Ni vet när man vill hitta ett ”nytt” författarskap? Nytt inom citattecken, därför att författaren kanske skrivit i evigheter, andra har läst men inte man själv. Det gillade jag väldigt mycket förr. Jag kunde hitta ett tips och så läste jag metodiskt igenom de utgivna böckerna. Så var det till exempel med Anna Quindlen (tack Helena) och så var det med Margaret Drabble.

Så var det också med Lisa Alther. Jag läste om henne på en blogg för länge sedan och bestämde mig då för att vara metodisk och börja från början. Det är inte alltid det bästa. Jag tror att det kan vara bättre att börja ett par böcker in i författarskapet, eller varför inte de mer sena. Men med Alther skulle jag börja från början. Närbilder från 1977 och den kändes gammalmodig och dammig. ”Förmodligen ansågs den vara frispråkig med sina sexbeskrivning”, skriver jag i min anteckningsbok. ”Själv tröttnade jag på pladdret. MEN. Jag ska läsa hennes nästa bok.”

Men det blev inte någon mer Lisa Alther. När jag söker runt ser jag att hon skrivit en del romaner, men att utgivningen inte är så tät. Så min fråga är: Har någon läst författaren?

Minns du ditt första jobb?

Minns du ditt första riktiga jobb? Själv var jag 15 år, hade just slutat grundskolan och bestämt mig för att aldrig någonsin sätta min fot på en skola igen. Jobbet för unga då var Barnflicka. Tio timmars arbete, hushållsarbete och barnpassning för 500 spänn i månaden.

Min chef hade varit framgångsrik idrottare och nere i källaren fanns ett rum fullt med priser. Jag vet inte om jag hade tillåtelse att gå in där, men det gjorde jag förstås oavsett. Där och in i alla andra rum också. Femton år och mycket nyfiken. Jag började mina dagar vid halv 8 på morgonen och åt frukost med familjen. Sen gick alla till jobb och skola, och jag förväntades ta hand om frukostresterna, därefter tvätta eller stryka, leka med barnet, gå ut med barnet, laga lunch åt barnet, medan barnet sov skulle jag dammsuga i ett eller flera rum, sortera barnkläder eller andra sysslor. Strykhögen var gigantisk och hemgång fick ske efter att jag lagat middag till alla, men inte äta själv.

Så här efteråt kan man ju fascineras. Att lägga allt detta ansvar i mina blott femtonåriga händer! Dessutom hade jag 2:a i hemkunskap så jag undrar hur resultatet egentligen blev. Tyckte om den lilla ungen gjorde jag dock riktigt mycket.

Vandringen på Memory Lane beror på romanen Underkastelsens sötma som jag hittade i hyllorna idag. På baksidan ställs just frågan: Minns du ditt första jobb? Huvudpersonen Amélie iobbar under ett år på ett stort företag i Japan. Inte bara chefen – den undersköna Fubuki – har rätt att köra med henne utan också chefens chef, chefens chefs chef och så vidare upp i hierarkin. Hon försöker vara ambitiös, men det gäller att inte kliva utanför givna ramar och ta för sig. Sådant straffar sig. De sista månaderna får Amélie sköta toalettrengöringen på avdelningen.

Jag minns att denna 118 sidor långa bok var lättläst och rolig. Bilden man får av japaner är som ofta stereotyp, men romanen var tillräckligt absurd för att jag inte skulle lockas in i att läsa det som Absolut Sanning. Kanske ska jag inte ta mina allt mer bleknande minnen av första jobbet som Absolut Sanning heller. Men nästan.

Minns du ditt första jobb?

 

Underkastelsens sötma . Amélie Nothomb. Utgiven på svenska 2003. Av författaren finns mycket skrivet. På franska förstås, men jag hittar en del översättningar till engelska. Men den senaste svenska översättningen kom 2006, Antichrista.

Olikheter

Enligt O presenterar olikhetsutmaning och denna veckan kan man fundera över motsatsparet nytt och gammalt.

Något gammalt är en bloggtext från förr om en bok jag tyckte om och som jag funderar på att läsa om, Stjärnfältet.

När jag anträder en resa för att bli en annan, för att söka förändring, gör jag mig främmande för det som är mitt liv, gör jag mig till turist och nybörjare. En lantis i tillvaron.

Så skriver Ulrika Kärnborg i sin bok. Ett vackert namn, Stjärnfältet, inte sant. Santiago de Compostela betyder ungefär det. Denna plats i Spanien är den tredje viktiga kristna vallfärdsplatsen (efter Jerusalem och Rom). Längs Via Camina vandrar pilgrimerna till platsen för att uppfylla en religiös plikt, för att be eller få välsignelse. I Santiago de Compostela är det helgonet Jakobs hjälp man söker. Hit vandrade också Ulrika Kärnborg och berättar om sin vallfärd i boken. Här samsas orten med andra vallfärdsplatser, såväl författarens som andras. Vad är det att vara en pilgrim i det moderna samhället? Det var en mycket intressant bok att läsa, essäer är ju gärna det, och jag rekommenderar den varmt till alla resenärer och andra som vill göra sig främmande för det som är ens liv.

Något nytt är bloggtext som ännu inte är skriven. Den ska handla boken Vårt klot så ömkligt litet, skriven av Ulf Danielsson. Han skriver på vacker prosa om fysiken och naturvetenskapen. Just den här boken är fokus på fysiken bakom klimatforskningen.

De förklädda flickorna i Kabul av Jenny Nordberg med anledning internationella kvinnodagen

Backa poshJag tycker det är viktigt att lyfta blicken och se bortom Sveriges gränser på internationella kvinnodagen. Jag väljer därför att reprisera en recension från 2015, en reportagebok av journalisten Jenny Norberg. En fantastiskt bok som jag alltid återvänder till när det diskuteras feminism. Läs, läs och läs!

(Sedan boken kom ut 2015 har Azita och hennes döttrar fått uppehållstillstånd i Sverige.)

Bacha posh är en Afgansk benämning för en flicka förklädd till pojke. Kom ihåg begreppet, det är inte sista gången du hör det nämnas, men kom också ihåg att en flicka blir bacha posh för att det är nödvändigt. Bacha posh är ingen frigörelse, flickorna förkläs till pojkar för att hjälpa sin familj med arbete och manligt skydd men fungerar också som en visualisering av den pojke som man ännu hoppas ska födas inom familjen.
Journalisten Jenny Nordberg snubblade över fenomenet under en reportageresa i Afghanistan. En liten flicka lät undslippa att hennes yngre bror i själva verket var en flicka. Jenny kom snart till insikt om att backa posh är ett kulturinslag som tycks vara välbekant bland afghaner men som i princip helt okänt bland utlänningar.

Afghanistan är ett land som i praktiken styrs av förislamiska seder och bruk, landets kvinnor och – män är fångna i de givna roller som det hårt klanstyrda samhället dikterar. Vad som tycks vara helt obegripligt sett med västerländska ögon blir helt logiskt när man betraktar det med afghanska ögon inifrån. Afghanistans moderna historia är tragisk med flera olika krigsherrars styren, att anpassa sig och anta olika personligheter allteftersom situationen kräver har blivit i livsstrategi för afghanerna.

Den kvinna som blivit denna reportageboks huvudkaraktär, Azita, är ett både lysande men också djupt sorgesamt exempel på ovanstående. Att hon faktiskt finns och lever i denna världen blir till ett gastkramande grepp om min strupe. För kanske är hon en av de mer ”lyckade” kvinnorna i Afghanistan och att det är just det som är så oerhört tragiskt. Hennes liv är allt annat än avundsvärt. Hennes livshistoria blir komplett av att Jenny vågar resa till den avlägsna, primitiva och gudsförgätna provins där hennes fars och hennes makes familjer är bosatta. ( Var du aldrig rädd Jenny?)

Okej, jag är bara en enkel bloggare men jag tycker att Jennys bok är en journalistisk bragd. Hon tar sig in i den värld där Afghanistans kvinnor lever. Ofria kvinnor, förtryckta kvinnor, bundna till händer och fötter av urgamla seder och bruk. Hennes reflektioner väcker bestörta tankar om att mycket av det bistånd och den hjälp till modernisering Afghanistan erhåller, egentligen inte är till nytta eftersom ”hjälparna” inte förstår detta land och de traditioner som styr dess folk.
Hade t.ex.de tämligen vanligt förekommande ”gendershops” som hålls för kvinnor i Kabul varit mer effektiva om de vänt sig till männen i Afghanistan? En far som älskar sina döttrar och egentligen önskar dem ett annat liv är kanske den effektivaste vägen till förändring?

Utgiven på Albert Bonniers förlag 2015. Jenny Norberg skrev boken på engelska, Ann Marie Ljungberg översatte till svenska.

Ett besök i Astrid Lindgrens hem på Dalagatan 46 i Stockholm

img_5190Hon bodde hela 61 år i lägenheten med utsikt över skridskobanan i Vasaparken. För alla som liksom jag, växt upp med novellsamlingen Nils Karlsson Pyssling (1949) är just detta med skridskobanan magiskt. Peter och Petra åkte skridsko i Vasaparken varje kväll efter att alla andra gått hem. De tillhörde småfolket och måste av naturliga skäl åka när skridskobanan var tom. Flera av sagorna i nämnda novellsamling utspelas i kvarteren runt Astrid Lindgrens bostad. Sagorna är fyllda av magi alla med ett mörkt stråk. Barnens fantasi hjälper dem att handskas med verkligheten. Nils Karlsson Pyssling dyker upp hos den ensamma Gunnar vars syster dött. Herr Liljonkvast i sagan I Skymningslandet tar med sig Göran som är sängliggande i barnförlamning på underbara flygturer runt Stockholm. Att Görans inte kan gå spelar ingen roll i Skymningslandet. Just strofen Spelar ingen roll i Skymningslandet har jag ofta upprepat för mig själv då livet känns tungt.

Det är Astrid Lindgren sällskapet som ansvarar för visningarna av lägenheten via speciellt utbildade guider. Jag upptäckte att jag faktiskt hade en hel del kunskap om Astrid Lindgren och hennes liv.  Hennes lyckliga uppväxt med kärleksfulla föräldrar, den tonårsgraviditet som ledde till att hon fick lämna bort sin son Lasse. Visserligen kunde hon så småningom ta hem Lasse, men sorgen över det som skedde var livslång. Jag visste också att hon skrev alla sina böcker på stenografi, men jag visste inte att just detta gör det svårt att forska på hennes författarskap. Hon tillägnade sig en alldeles egen stenografistil som är svår att tyda även för en van stenograf. Alla utkast strykningar mm. finns endast på stenografi. När hon väl satte sig vid skrivmaskinen var boken klar.

Astrid Lindgren var en komplex människa, en humanist med stor integritet. Böcker om henne utkomna efter hennes död visar, att trots att hon var en offentlig person, fanns där så otroligt mycket mer i hennes liv. Jag är glad att jag fick möjlighet att vistas i hennes hem en stund. Även om många av de personliga sakerna fått ge vika för priser och konst som författaren Astrid Lindgren erhöll, var besöket en magisk upplevelse. Vissheten att hon tillbringat så många år i detta hem, levt vardagsliv, varit ledsen och glad och skapat sina underbara berättelser inom dessa väggar ger en ytterligare dimension till mina läsupplevelser av hennes böcker. (Jag har läst nästan allt). Jag känner att jag kommit närmare barnen i min älskade sagosamling skriven redan 1949, innan jag var född. Min favorit som barn var Allrakäraste syster, (som förövrigt också är Ann-Sofies favorit). Som vuxen har jag svårt att välja. Fast den vackraste rad hon skrivit måste ändå vara ”Spelar ingen roll, spelar ingen roll i Skymningslandet”. Ett mantra för alla sorgsna själar därute.

Det är många som vill se Astrid Lindgrens hem och kön är lång, men det finns ett alternativ. På www.astridlindgren.se går det att göra en digital rundvandring i hennes hem. Andra sidor att besöka är www.astridlindgrenshem.se och www.astridlindgrensallskapet.se

Jag packade min väska för London

Numera orkar jag aldrig ge mig iväg med tidiga morgonflyg. Jag vill ta det lugnt och det är bara skönt att komma fram till Platsen en sen eftermiddag. Till London samma sak. Jag hade bestämt mig för att jag skulle ta mig två böcker, lagom långa för en flygresa. Starta den första på Arlanda express, och avsluta den andra på i samma tåg på vägen hem. Och så något lagom långt däremellan.

DIT: Sorgen bär fjäderdräkt. En vacker bok att hålla i, ta på. Att läsa den, jo. Bitvis. Jag tycker om sorgböcker och den här är av udda slag där Kråka flyttar in till den sörjande familjen. Kråka, verkligen en stor fjäderburen sådan.

I luften låg en tung dust av förfall, en söt pälstät stank av nyss utgången mat, och mossa, och läder, och jäst.

Sorgen och saknaden är tät i den här korta boken. Det är verkligen en styrka. Det fragmentariska, komprimerade. Jag lyssnar till Max Porter på Lundströms bokradio där han förordar korta berättelser. Att alltför många har ord för ordens skull, skulle tjäna på att redigeras ner. Det är jag ju sannerligen den första att skriva under på. Ändå är jag inte helt såld på just den här boken.

DÄR: Väl i London läser jag en London-bok. Only väg is upp av  Emmy Abramhamson. Om Filippa som åker till London för att söka in på den prestige-fulla Royal Drama School. Motgångar och medgångar och ett happy end. Så väldigt lagom läsning. Varken mer eller mindre.

16473750_10154484121434296_6241504897261990272_nAnnars i London är det pubstickning, Waterstones-stickning, Café Costa-stickning och afternoon tea utan stickning med med vackert porslin. Allt i oerhört trevligt sällskap.

HEM: På hemresan läser jag februariboken för Breakfast Book Club. Doktor Wassers recept av Lars Gustafsson. Jag älskar mystiska svårfångade män i kostym (eller läkarrock). Så också Doktor Wasser. Vad klubben sa sammanfattas väl här.

EFTERTANKE: Det är ändå märkligt när man besöker London. Hur många intressanta saker man än gör, blir det alltid långa listor över det som inte hanns med denna gång.