Lisa Alther – läser ni hennes böcker?

Ni vet när man vill hitta ett ”nytt” författarskap? Nytt inom citattecken, därför att författaren kanske skrivit i evigheter, andra har läst men inte man själv. Det gillade jag väldigt mycket förr. Jag kunde hitta ett tips och så läste jag metodiskt igenom de utgivna böckerna. Så var det till exempel med Anna Quindlen (tack Helena) och så var det med Margaret Drabble.

Så var det också med Lisa Alther. Jag läste om henne på en blogg för länge sedan och bestämde mig då för att vara metodisk och börja från början. Det är inte alltid det bästa. Jag tror att det kan vara bättre att börja ett par böcker in i författarskapet, eller varför inte de mer sena. Men med Alther skulle jag börja från början. Närbilder från 1977 och den kändes gammalmodig och dammig. ”Förmodligen ansågs den vara frispråkig med sina sexbeskrivning”, skriver jag i min anteckningsbok. ”Själv tröttnade jag på pladdret. MEN. Jag ska läsa hennes nästa bok.”

Men det blev inte någon mer Lisa Alther. När jag söker runt ser jag att hon skrivit en del romaner, men att utgivningen inte är så tät. Så min fråga är: Har någon läst författaren?

Minns du ditt första jobb?

Minns du ditt första riktiga jobb? Själv var jag 15 år, hade just slutat grundskolan och bestämt mig för att aldrig någonsin sätta min fot på en skola igen. Jobbet för unga då var Barnflicka. Tio timmars arbete, hushållsarbete och barnpassning för 500 spänn i månaden.

Min chef hade varit framgångsrik idrottare och nere i källaren fanns ett rum fullt med priser. Jag vet inte om jag hade tillåtelse att gå in där, men det gjorde jag förstås oavsett. Där och in i alla andra rum också. Femton år och mycket nyfiken. Jag började mina dagar vid halv 8 på morgonen och åt frukost med familjen. Sen gick alla till jobb och skola, och jag förväntades ta hand om frukostresterna, därefter tvätta eller stryka, leka med barnet, gå ut med barnet, laga lunch åt barnet, medan barnet sov skulle jag dammsuga i ett eller flera rum, sortera barnkläder eller andra sysslor. Strykhögen var gigantisk och hemgång fick ske efter att jag lagat middag till alla, men inte äta själv.

Så här efteråt kan man ju fascineras. Att lägga allt detta ansvar i mina blott femtonåriga händer! Dessutom hade jag 2:a i hemkunskap så jag undrar hur resultatet egentligen blev. Tyckte om den lilla ungen gjorde jag dock riktigt mycket.

Vandringen på Memory Lane beror på romanen Underkastelsens sötma som jag hittade i hyllorna idag. På baksidan ställs just frågan: Minns du ditt första jobb? Huvudpersonen Amélie iobbar under ett år på ett stort företag i Japan. Inte bara chefen – den undersköna Fubuki – har rätt att köra med henne utan också chefens chef, chefens chefs chef och så vidare upp i hierarkin. Hon försöker vara ambitiös, men det gäller att inte kliva utanför givna ramar och ta för sig. Sådant straffar sig. De sista månaderna får Amélie sköta toalettrengöringen på avdelningen.

Jag minns att denna 118 sidor långa bok var lättläst och rolig. Bilden man får av japaner är som ofta stereotyp, men romanen var tillräckligt absurd för att jag inte skulle lockas in i att läsa det som Absolut Sanning. Kanske ska jag inte ta mina allt mer bleknande minnen av första jobbet som Absolut Sanning heller. Men nästan.

Minns du ditt första jobb?

 

Underkastelsens sötma . Amélie Nothomb. Utgiven på svenska 2003. Av författaren finns mycket skrivet. På franska förstås, men jag hittar en del översättningar till engelska. Men den senaste svenska översättningen kom 2006, Antichrista.

Olikheter

Enligt O presenterar olikhetsutmaning och denna veckan kan man fundera över motsatsparet nytt och gammalt.

Något gammalt är en bloggtext från förr om en bok jag tyckte om och som jag funderar på att läsa om, Stjärnfältet.

När jag anträder en resa för att bli en annan, för att söka förändring, gör jag mig främmande för det som är mitt liv, gör jag mig till turist och nybörjare. En lantis i tillvaron.

Så skriver Ulrika Kärnborg i sin bok. Ett vackert namn, Stjärnfältet, inte sant. Santiago de Compostela betyder ungefär det. Denna plats i Spanien är den tredje viktiga kristna vallfärdsplatsen (efter Jerusalem och Rom). Längs Via Camina vandrar pilgrimerna till platsen för att uppfylla en religiös plikt, för att be eller få välsignelse. I Santiago de Compostela är det helgonet Jakobs hjälp man söker. Hit vandrade också Ulrika Kärnborg och berättar om sin vallfärd i boken. Här samsas orten med andra vallfärdsplatser, såväl författarens som andras. Vad är det att vara en pilgrim i det moderna samhället? Det var en mycket intressant bok att läsa, essäer är ju gärna det, och jag rekommenderar den varmt till alla resenärer och andra som vill göra sig främmande för det som är ens liv.

Något nytt är bloggtext som ännu inte är skriven. Den ska handla boken Vårt klot så ömkligt litet, skriven av Ulf Danielsson. Han skriver på vacker prosa om fysiken och naturvetenskapen. Just den här boken är fokus på fysiken bakom klimatforskningen.

Förlist

Alltså läs-svackan. Den är som ett stort hål och jag stirrar på böckerna utan att veta vad jag ska göra med dem.  Jag går på terapi hos expertisen aka #boblmaf och till sist, halvtolv i lördagskväll var lösningen* där och romanen Förlist nedladdad.

Vi är härdscn1513. Lofoten i norra Norge och det är platsen som driver mig fram i berättelsen. Världens vackraste platser finns här och jag återvänder gång på gång. Caroline , huvudpersonen i Förlist är här för första gången. Det är vinter, snö och kallt. Uppgivet har hon lämnat sin svårt sjuke man. Den goda vännen har lånat ut sin hytte för att Caroline ska få en frist, samla krafter eller vad det nu är hon vill. Hur kan kärlek få vara så här? undrar hon. Adam som aldrig skulle lämna henne. Ett liv utan honom är meningslöst och det kan lika gärna börja nu. Här i snön och stormarna.

Snart får Caroline en historia berättad för sig om det unga brudparet som förliste på vägen hem från bröllopet. Det som griper henne mest i den sorgliga berättelsen är hur brudgummen, trots att han hade kunnat rädda sig, sitter kvar i båten med sin brud. Hur kan kärlek vara så stark?

Jag ska villigt erkänna att det är Lofoten som håller mig kvar i boken. Romanen är bra berättad och välgestaltad men jag är långt ifrån säker att den skulle dragit upp mig ur det där hålet utan de välbekanta platserna. Digermulen, Svolvær, Kabelvåg. Man är där. Känner kylan, på alla plan. Men för alla andra, ni normalläsande människor, kommer boken locka oavsett för att den är sorglig utan att vara sentimental, att den har intressanta människor i sig som Jenny och prästen och för att den med ett vackert språk håller ihop sin berättelse.

Förlist. Suzanna Diber. Utgiven på Forum förlag 2015.

*Lösningen stod Carina Bokbiten för. Tack för det!

Jag packade min väska för London

Numera orkar jag aldrig ge mig iväg med tidiga morgonflyg. Jag vill ta det lugnt och det är bara skönt att komma fram till Platsen en sen eftermiddag. Till London samma sak. Jag hade bestämt mig för att jag skulle ta mig två böcker, lagom långa för en flygresa. Starta den första på Arlanda express, och avsluta den andra på i samma tåg på vägen hem. Och så något lagom långt däremellan.

DIT: Sorgen bär fjäderdräkt. En vacker bok att hålla i, ta på. Att läsa den, jo. Bitvis. Jag tycker om sorgböcker och den här är av udda slag där Kråka flyttar in till den sörjande familjen. Kråka, verkligen en stor fjäderburen sådan.

I luften låg en tung dust av förfall, en söt pälstät stank av nyss utgången mat, och mossa, och läder, och jäst.

Sorgen och saknaden är tät i den här korta boken. Det är verkligen en styrka. Det fragmentariska, komprimerade. Jag lyssnar till Max Porter på Lundströms bokradio där han förordar korta berättelser. Att alltför många har ord för ordens skull, skulle tjäna på att redigeras ner. Det är jag ju sannerligen den första att skriva under på. Ändå är jag inte helt såld på just den här boken.

DÄR: Väl i London läser jag en London-bok. Only väg is upp av  Emmy Abramhamson. Om Filippa som åker till London för att söka in på den prestige-fulla Royal Drama School. Motgångar och medgångar och ett happy end. Så väldigt lagom läsning. Varken mer eller mindre.

16473750_10154484121434296_6241504897261990272_nAnnars i London är det pubstickning, Waterstones-stickning, Café Costa-stickning och afternoon tea utan stickning med med vackert porslin. Allt i oerhört trevligt sällskap.

HEM: På hemresan läser jag februariboken för Breakfast Book Club. Doktor Wassers recept av Lars Gustafsson. Jag älskar mystiska svårfångade män i kostym (eller läkarrock). Så också Doktor Wasser. Vad klubben sa sammanfattas väl här.

EFTERTANKE: Det är ändå märkligt när man besöker London. Hur många intressanta saker man än gör, blir det alltid långa listor över det som inte hanns med denna gång.

 

 

Brukar du ge bort böcker? undrar Johanna

Och svaret är ja. Jag ger så gott som alltid bort böcker i födelsedagspresent eller julklapp eller gåbortpresent och så vidare. Böcker är ju alltid bra! Men jag ger också bort lästa och fådda böcker så att bokhyllorna ska minska i antal. Jag vill ju inte bo i ett bibliotek längre. Allra bäst är det förstås när jag läst en bok och kan lämna den vidare till någon annan. Men annars är det återvinningsrummet hos kära mamma som gäller. Där finns en bokhylla som man kan ställa böcker i. Jag tror att folk både tar och byter böcker där.

img_1312Just nu svämmar det över med böcker här hemma. Igen. Det är ju mitt liv att titta på och köpa böcker och även om jag helst läser e-böcker så är det inte svårt att gå in på bokhandeln och handla ändå. Mitt läsbord till exempel, där jag skulle sitta och läsa en bok och ha två till som väntade, är fullt och omöjligt att sitta vid.

Nej, det här är inget problem. Det är ett kärt ämne och ett artigt svart till Johanna. Ja, jag brukar ge bort böcker. Och jag ska göra det ännu lite mer.

Stad i brand #2

Vi läser Stad i Brand av Garth Risk Hallberg (Marie och jag) och har passerat bok fyra av de sju. En lång rad människor berättar från sina perspektiv och från olika tider. Mercer och hans kille William, systern Regan och hennes exman Keith, Charlie och Sam, som skadas i början av boken, ja det är många karaktärer i den tjocka boken och nästan alla får komma till tals. Det är New York och det är sjuttiotal.

Ann-Sofie Jag tokgillar! (fast jag tokavskyr ordet tokgillar, men kommer inte på något bättre glädjeutrop) Så jävla välskrivet språk att jag måste läsa sakta (tidskrävande när man läser tjockis-böcker). Jag sitter dessutom vid köksbordet eftersom den är så tjock. Romanens sinnrika upplägg med tidshopp och inslag av andra texttyper är precis min typ av berättande. Mellanspel kallar författaren de där inläggen som kan vara ett brev eller en artikel och liknande.

Marie: Jag tokgillar också. Allt, stämningar, persongalleri och språk. Till en början förstod jag mig inte riktigt på mellanspelen men nu känner jag att de i hög grad bidrar till berättelsen, både till det som hänt innan (t.ex. Sams tidning) och efter (Wills berättelse där vi bl.a. får veta vad som händer William).

stadibrand2Ann-Sofie. Det är ju en mängd personer vi lär känna (se Maries skiss här bredvid) och jag måste säga att den som ligger mig särskilt varmt om hjärtat är Mercer, han fångade mig på en gång med sin kombination av osäkerhet och styrka.

Marie: Han är väl också en av de få personer som inte kommer från New York. Jag gillar att läsa om alla, de är så olika och bidrar på olika sätt till berättelsen. Tycker mycket om att vi får veta så mycket om de olika delarna av New York. Jag fullkomligt älskar att vara i det NYC som skildras i boken. På den tiden var det ruffigt nere på södra Manhattan och det är spännande att tänka på den förändring som skett sedan dess (om bra eller dålig vet jag inte). Sen gillar jag att Patti Smith och hennes album Horses dyker upp flera gånger, en fin tidsmarkör. En annan konstig tanke jag har haft ända sedan Sam blev skjuten är ”då levde John Lennon”. Beror nog på att han blev skjuten i närheten.

Förresten, en person jag inte alls gillar är ”demonbrodern”, han är ju inte alls sympatisk person och jag funderar lite på om inte han är ett nav i berättelsen. Allt (eller alla) tycks på något sätt vara knutet till familjen Hamilton-Sweeney.

Ann-Sofie. Jag avskyr också honom. Någonstans läste jag att någon anser att bandet Ex Post Facto är navet kring allt snurrar. Det är det ju på sitt sätt. Det var inte så längesen jag var i NYC första gången i mitt liv, ja okej snart tjugo då. Det var som att vara i film, minns jag att jag tänkte. Och jag får filmiska upplevelser när jag läser nu därför att författaren är så grym på detaljer och markörer.

Så nu läser vi ut romanen då! Känns nästan sorgligt. Och märk att jag inte någonstans har varit framme med min ”stryk”-penna.

—–
Tyckeri efter bok 2.