Vår kapsejsade moderblogg kommer upp igen på onsdag!

cropped-31845_388078548308_402713_n.jpg

Precis före bokmässan i höstas hände det som inte får hända. Vår blogg brakade ihop! Ann-Sofie som är teknikern i sällskapet, (och den som har avkommor i branschen), förstod snabbt allvaret och att vi behövde en ”under tiden blogg”, där du läser just nu. Vi kommer alltså att flytta tillbaka och from onsdagen den 29 mars  kommer inte bara nytt material, utan flera års bloggande av olika skribenter.  finnas tillgängligt.

Välkomna in på vår nygamla adress:  www.breakfastbookclub.se.
( Fast först på onsdag förstås).

En bön för Owen Meany av John Irving

IMG_5257 (2)En par goda vänner till mig befolkar denna bok, Owen Meany och Johnny Wheelwright. Två pojkar som under 50-talet växer upp i den sömniga lilla staden Gravesend i New Hampshire. Owen är en kortväxt pojke med en röst som inte fungerar som den ska. När han talar gör han det med en pipskrikig röst, vilket åskådliggörs genom att Irving boken igenom skriver alla Owens repliker med versaler. Pojkarna kommer från helt olika samhällsklasser men blir nära vänner tidigt, en vänskap som består trots den förfärliga olyckshändelsen då Owens livs enda lyckade baseballslag bidrar till att Johnnys älskade mamma dör. (Owen älskar henne också!) Bollen träffar Tabitha Wheelwright i tinningen och hon dör omedelbart. (Jag vill påpeka att jag inte spoilar, Irving berättar detta i bokens inledande kapitel).

Vi får följa pojkarna genom deras uppväxt både för och efter den ödesdigra bollen. Irving har för vana att låta sina karaktärer många år senare återge sin historia. Så även här, det är Johnny som i sann Irving-detaljerad stil berättar om deras sökande efter Johnnys pappas identitet och Owens övertygelse att hans längd och säregna röst beror på en gudomlig kallelse. Jag älskar Irvings rika persongalleri av vältecknade karaktärer, hans humoristiskt uppmålade scener och dialoger. Enligt mig en av Irvings allra bästa böcker tillsammans med Ciderhusreglerna och Cirkusens son.

Utkom på svenska 1989 översatt av Nille Lindgren, finns på biblioteket och på bokbörsen.

Lisa Alther – läser ni hennes böcker?

Ni vet när man vill hitta ett ”nytt” författarskap? Nytt inom citattecken, därför att författaren kanske skrivit i evigheter, andra har läst men inte man själv. Det gillade jag väldigt mycket förr. Jag kunde hitta ett tips och så läste jag metodiskt igenom de utgivna böckerna. Så var det till exempel med Anna Quindlen (tack Helena) och så var det med Margaret Drabble.

Så var det också med Lisa Alther. Jag läste om henne på en blogg för länge sedan och bestämde mig då för att vara metodisk och börja från början. Det är inte alltid det bästa. Jag tror att det kan vara bättre att börja ett par böcker in i författarskapet, eller varför inte de mer sena. Men med Alther skulle jag börja från början. Närbilder från 1977 och den kändes gammalmodig och dammig. ”Förmodligen ansågs den vara frispråkig med sina sexbeskrivning”, skriver jag i min anteckningsbok. ”Själv tröttnade jag på pladdret. MEN. Jag ska läsa hennes nästa bok.”

Men det blev inte någon mer Lisa Alther. När jag söker runt ser jag att hon skrivit en del romaner, men att utgivningen inte är så tät. Så min fråga är: Har någon läst författaren?

Vem kan motstå en relationsroman?

Det finns deckarnördar, fantasynördar, romancenördar, skräcknördar och rent allmänna boknördar men det talas aldrig om relationsromansnördar? Kanske inte lika kontroversiellt, hippt eller speciellt ovanligt, men jag vågar påstå att vi är många. Här kommer boktips speciellt till er mina vänner. Ni hinner beställa från bibliotek eller bokhandel innan påsk. Skit i Påskekrim, kryp upp i läsfåtöljen och hänge dig åt relationer!

images

 

Sirener av Gabriella Ahlström, ett familjedrama om en familj med en dominant far som vid en färjekatastrof räddat en känd ung kvinna. Nu ska han skriva en bok om händelsen och ber sin son om hjälp. Allt ställs på sin spets. Ahlström är fantastisk på att skriva dialoger. http://www.norstedts.se/bocker/113083-sirener

ladda ned - kopia

 

10 lektioner i manlighet av David Qviström, en roman om en man med flera  relationer bakom sig som får i uppdrag av en kvinnotidning att skriva om modern manlighet. Jag fäste mig framförallt av skildringen från huvudkaraktärens barndom. Pojkminnen och flickminnen kan vara förvillande lika. Utgiven på Brombergs.

Omslagsbild-Peo-Bengtsson

 

Så länge du är min syster av Peo Bengtsson. Två maskrosbarn, William och Betty gör upp med sin barndom och sina föräldrar. Gillar att läsa om relationen bror/syster och gillar William som är bokens berättare. Tänker att det är sällan en relationsroman har en ung man som huvudkaraktär. Utgiven på Massolit.

 

9789100156640 (1)

 

Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske av Emmy Abrahamsson Romanen utspelar sig i Wien och är kanske mer en romantisk komedi än en relationsroman. Det handlar om den unga svenska Julia som är språklärare och som förälskar sig i en man som är hennes diametrala motsats. Gillar Julias ungdom, hennes utveckling och karaktären, mannen som bor i busken. Utgiven på Bonniers.

97466_13071626_o_1 - kopia

 

Ta itu av Kristina Sandberg, en mörk roman om Maria, en ung kvinna på 70-talet som gjort verklighet av sin dröm att studera vidare. Detta trots make, barn och ansträngd ekonomi. Sandbergs debutroman som kom några år före Maj-trilogin. Maria försöker ta itu men till slut går det inte längre. Utgiven på Norstedts.

9789146230496 - kopia

 

Gånglåt av Elin Olofsson, för första gången på många år tillbringar systrarna Gun-Britt och Sonia sommaren tillsammans. Sonia är bedagad rocksångerska medan Gun-Britt har stannat hemmavid. Många sympatiska karaktärer runt systrarna, min favorit är Jenny, Gun-Britts dotter. Utgiven på Wahlström&Widstrand.

Berättelse om ett äktenskap av Geir Gulliksen

äktenskapAllra första gången de sågs var på en vårdcentral. Hans dotter var sjuk, hon var läkare. Andra gången sprang de på varandra av en slump och blev vänner. Han lämnade fru och en två år gammal dotter för hennes skull. Det sista hans fru hade att säga innan han gick var:

Jag hoppas av hela mitt hjärta att någon kommer att lämna dig på samma sätt som du lämnat mig.

Hon kom att bli bönhörd. Berättelsen om Timmys och Jons äktenskap är närgången och sårig. Det mest privata skrivet på en skenbart enkel prosa. Detaljerna är ibland så plågsamt smärtsamma att det känns fysiskt. Det är Jon som är berättar, men inte bara från sin horisont. Han går också in i Timmys huvud och tankevärld och berättar om den kvinna han tror hon är.

Berättelse om ett äktenskap nominerades mycket välförtjänt till Nordiska rådets litteraturpris. På 179 sidor lyckas Gulliksen förmedla läsaren en känsla av att ha levt nära Jon och Timmy under hela deras äktenskap. Från början till det bittra slutet. Han sätt att skriva är motsägelsefullt, å ena sidan fåordigt och kliniskt, å andra sidan vackert och poetiskt. I vilket fall som helst är språket fantastiskt. Jag är golvad och tämligen slutkörd, orden skär som en skalpell i denna obarmhärtiga skildring av ett modernt äktenskap. Mycket lämnas till läsaren och även om Jon berättar tar inte texten ställning för eller emot någon av parterna. Men den smärta och förtvivlan som är Jons, är så lysande skildrad att jag inte kan värja mig. Jag tar in hans mörker i varje por.

Utgiven på Weyler 2016. Översatt av Urban Andersson.

Minns du ditt första jobb?

Minns du ditt första riktiga jobb? Själv var jag 15 år, hade just slutat grundskolan och bestämt mig för att aldrig någonsin sätta min fot på en skola igen. Jobbet för unga då var Barnflicka. Tio timmars arbete, hushållsarbete och barnpassning för 500 spänn i månaden.

Min chef hade varit framgångsrik idrottare och nere i källaren fanns ett rum fullt med priser. Jag vet inte om jag hade tillåtelse att gå in där, men det gjorde jag förstås oavsett. Där och in i alla andra rum också. Femton år och mycket nyfiken. Jag började mina dagar vid halv 8 på morgonen och åt frukost med familjen. Sen gick alla till jobb och skola, och jag förväntades ta hand om frukostresterna, därefter tvätta eller stryka, leka med barnet, gå ut med barnet, laga lunch åt barnet, medan barnet sov skulle jag dammsuga i ett eller flera rum, sortera barnkläder eller andra sysslor. Strykhögen var gigantisk och hemgång fick ske efter att jag lagat middag till alla, men inte äta själv.

Så här efteråt kan man ju fascineras. Att lägga allt detta ansvar i mina blott femtonåriga händer! Dessutom hade jag 2:a i hemkunskap så jag undrar hur resultatet egentligen blev. Tyckte om den lilla ungen gjorde jag dock riktigt mycket.

Vandringen på Memory Lane beror på romanen Underkastelsens sötma som jag hittade i hyllorna idag. På baksidan ställs just frågan: Minns du ditt första jobb? Huvudpersonen Amélie iobbar under ett år på ett stort företag i Japan. Inte bara chefen – den undersköna Fubuki – har rätt att köra med henne utan också chefens chef, chefens chefs chef och så vidare upp i hierarkin. Hon försöker vara ambitiös, men det gäller att inte kliva utanför givna ramar och ta för sig. Sådant straffar sig. De sista månaderna får Amélie sköta toalettrengöringen på avdelningen.

Jag minns att denna 118 sidor långa bok var lättläst och rolig. Bilden man får av japaner är som ofta stereotyp, men romanen var tillräckligt absurd för att jag inte skulle lockas in i att läsa det som Absolut Sanning. Kanske ska jag inte ta mina allt mer bleknande minnen av första jobbet som Absolut Sanning heller. Men nästan.

Minns du ditt första jobb?

 

Underkastelsens sötma . Amélie Nothomb. Utgiven på svenska 2003. Av författaren finns mycket skrivet. På franska förstås, men jag hittar en del översättningar till engelska. Men den senaste svenska översättningen kom 2006, Antichrista.

Bokfrukost om Vi faller av Anna Platt tillsammans med författaren

9789137149653En roman skriven med lätt hand och sparsmakat språk. Ett antal korta berättelser i moll om en bukett tilltufsade människor i 90-talets Linköping. De är i alla åldrar med vitt skilda liv, de berättar alla sin historia och om varför de faller. Karaktärerna vävs samman genom att de går in och ut ur varandras berättelser, ungefär som i filmen Short Cuts om ni minns den. Det är melankoliskt, men också präglat av en lågmäld humor.

Några av rösterna från samtalet:

* Härlig igenkänning av Linköping i början av 90-talet
* Formuleringarna var wow!
* Lättläst
* Jag blev väldigt berörd av Monicas berättelse
* Jag gjorde en mindmap över alla personer
* Jättehärlig, korta kapitel lätt att läsa
* Märks att du jobbar med film
* Enkelt och smart
* Känns som verklig vardag
* Gillade personerna, var trovärdiga
* Kände igen mig i Idas bekymmer att välja papper till sina skolböcker
* Gillade att Kåre sov hos sitt Jas-flygplan
* Grät när jag läste om Monica
* Underbart att Elis fick se sin aftonfalk
* Marie-Louise kommer nog att klara sig, men kanske inte Monica
* Många spruckna drömmar
* Innehåller mycket mellan raderna
* Jag tycker den är lite ytlig
* Elis lyckas få igenom att man ska åka till Tåkern,de andra på äldreboendet är upprörda,    de vill åka till Vadstena
* Finns blinkningar till läsaren i bisatserna
* Ingen människa är svart eller vit

Anna Platt berättade att hon efter att i flera år jobbat i team som dramatiker inom film och TV längtade efter att skriva något som ”bara var hennes”. Vi faller är sprungen ur en deppig period och att Ida var den karaktär som kom först. Anna säger också att hon jobbar med dialogen först och funderar ”över vad som kan sägas, utan att man säger det”. ( Läs boken ni kommer att förstå precis).17157459_10154318647743309_3525241130523581323_o

Breakfast Bookclub har ju under åren haft ganska många författarsamtal. Det är väldigt roligt för oss, men jag tror nästan ibland att det är ännu roligare för författaren. De blir liksom alldeles överväldigade, ofta lite rödkindade, när de sitter tillsammans med ett helt gäng människor som just läst deras bok! Läsare som tycker till, citerar och pratar om karaktärerna som om de var bekanta. Jag tror även det var så för Anna Platt. Jag hoppas det i alla fall, vi i bokklubben hade som vanligt jätteroligt och vi var ovanligt ense om att vi gillade boken!

Utgiven på Forum 2017.