En viktig bok – julkalenderbloggstafett

I vår kalenderlucka väljer vi en bok som betytt mycket för oss båda två, men av helt olika skäl. Marian Keyes Å andra sidan

Ann-Sofie. Hösten 2009 var det illa. Då som nu brukar jag kunna hålla ångesten dämpad i stressade pressade tider genom regelbundna bokinköp. Nu hade inte ens det hjälpt. Jag ryckte bara resignerat på axlarna och tänkte, äsch jag har så många som jag inte läser så det är ändå ingen idé. Men det blev värre. Jag orkade inte ens läsa! Jag satt helt enkelt på biblioteket och glodde, strök längs någon boksida men förstod nästan inte hur man skulle göra.

Någon kom till undsättning. Jag bad om en bok som skulle fånga mig på en gång och vara välskriven utan att ägna sig vare sig åt språkförnyelse eller lyrisk prosa. Dessutom innehålla intressanta karaktärer, ha en historia med enkla konflikter men utan mord eller andra kriminella brott. Lättläst och underhållande alltså. Allt för att jag skulle kunna säga ”jag har nu läst en bok”. En bok sattes i mina händer och femtio sidor senare sa jag högt: ”Tack Marian Keyes!” För hennes Å andra sidan fixade det åt mig det. Jag imponeras fortfarande över att författaren lyckades hålla mitt intresse uppe på 600 sidor. Dessutom med perspektivbyten vilket är ett grepp jag vanligen inte gillar.

Så tack biblioteket. Och tack Marian Keyes! Din bok räddade mig verkligen över till att åter bli en läsare (=andas och leva)

Maggan: Boken heter The other side of the story på originalspråk och jag har alltid föredragit den titeln. Gemmas och Lilys olika perspektiv på samma skeende tycker jag är bokens styrka liksom att Keyes med lätthet skildrar två så pass olika personligheter parallellt. Gemmas oförmåga att föreställa sig något utanför hennes egen sfär och Lilys sköra, melankoliska sinne har bitit sig fast trots att det säkert är 10 år sedan jag läste boken.

Min dotter som då var i tonåren läste samtidigt, vi gillar båda Marian Keyes och vi gillade båda Å andra sidan. När Keys skriver om Gemma är det roligt, medan en sorgsen ton är närvarande då hon skildrar Lily. Vi pratade mycket om boken, jag tyckte den stod för en utveckling av Keyes författarskap, men dottern var fascinerad av de två tidigare vännernas olika perspektiv, likaså var hennes jämnåriga kompis.

Jag tror den där perspektivgrejen gav henne, en om inte djupare insikt, så i alla fall en nyttig insikt. Du kan aldrig egentligen veta vad som verkligen rör sig i en annan människas huvud och det finns alltid flera sidor av saken. Nästa gång jag tipsa en ung vuxen om en bra bok ska jag banne mig dra till med den här!


Det är Sofies bokblogg som håller i bloggstafetten. Före oss skrev Boozenbooks och i morgon är det för dags för Johanna.

Vi är en

Det är dags nu. Grace och Tippi ska börja skolan efter alla år med hemstudier. Omvälvande, hemskt och kanske med något stråk av spänning.  Vi får veta direkt att de är annorlunda.

Vi är bokstavligen förenade
vid höften  –
samma blodomlopp, samma skelett

Det här är en historia om att klara sig i skolan, om systerskap, vänskap, om att bli kär. Allt det, men med en komplikation som gör att flickorna hela tiden måste så påtagligt ta hänsyn till varandra. Jag älskar när Grace berättar om hur läsningen blir så betydelsefull.

Men när jag läser är jag alldeles ensam.
Då är jag i avskildhet från henne och alla andra

och dessutom när hon lånar böckerna från honom.

Och eftersom jag vet att Jon har låtit sin blick svepa över de här sidorna och intagit exakt samma ord som jag slukar känns det som om jag känner smaken av honom också.

Vackert, så vackert. De här flickorna vill man så väl. Boken är närmast prosalyrisk berättad och ganska snart får jag en viss takt, en eftertänksam takt, när jag läser. Behagligt och lugnande när berättelsen tar sina vägar

Vi är en. Sarah Crossan. Utgiven på svenska av B Wahlströms 2016.

Belgravia av Julian Fellowes

belgravia_web

Romanen inleds med en innehållsförteckning och min blick fastnar direkt på första kapitlet som fått namnet Dansa in i strid och på kapitel 9 som döpts till Det förflutna är ett främmande land. Visst triggar det igång fantasin? Fast mannen som ensam skrev samtliga avsnitt av Downton Abbey och som således värkte fram alla Maggie Smiths oneliners kan naturligtvis måla med språket, intrigerna och karaktärerna och här är han i sitt esse.

Sommaren 1815 anordnar Hertiginnan av Richmond en societetsbal i Bryssel. Under dansen nås man av budet att Napoleon avancerar mot Belgien, de unga officerarna måste i hast lämna balen för att hals över huvud bege sig mot Waterloo. Napoleon besegras för gott men de flesta  unga männen som ”dansade in i strid” stupade. När berättelsen fortsätter har 25 år förflutit och vi befinner oss i London, i stadsdelen Belgravia som nyss uppförts. Av en slump möts två matriarker på en tebjudning, de tillhör olika samhällsklasser och rör sig vanligtvis i helt olika kretsar, men de få ord de kommer att växla  leder till att en väl bevarad hemlighet uppdagas.

Jag hittade av en slump Belgravia på biblioteket, (än så länge endast två-veckors lån eftersom den är alldeles ny), och slukade den över en helg. Jag fångades framförallt av de något äldre karaktärernas  sorg och vemod och jag gillade översättningen vars exakta ton verkligen får språket att kännas 18-tal. Jag är speciellt förtjust i att översättaren valt att använda fru, fröken och herr i stället för Mrs, Miss och Mr.

Belgravia är en bladvändare som borde passa de allra flesta läsare och är enligt mig en perfekt julklapp om man vill ge bort en bok till vem som helst i släkten. Nu är jag ju förstås av den åsikten att när man inte vet vilken bok man ska ge i present ska man försöka se bortom deckarna och köpa en relations/feelgood/komedi istället. Det finns väldigt mycket toppenlitteratur att välja på och denna typ av böcker passar både kvinnor och män i alla åldrar. (Även om de inte vet det ännu)

Belgravia är utgiven på Printz Publishing 2016. Översatt av Pia Printz.

Stad i brand

645_PressImage1.jpg

Nu blir det samläsning av tjockisbok igen. Marie (en och annan bok) och jag läser Stad i brand av Garth Risk Hallberg och stannar upp och diskuterar några gånger under tiden. Både här i bloggen och på instagram.

Boken består av sju delar, eller böcker och vi läser med början den här veckan en bok i taget och blir klara till tjugondag knut. Var gärna med oss!

Bokfrukost om En sång för Issy Bradley av Carys Bray

issy-webformat-kopiaEn insiktsfull roman om den bottenlösa sorg som drabbar familjen Bradley efter att yngsta dottern Issy hastigt gått bort. Det är vackert, hjärteslitande och skoningslöst närgånget. Alla familjemedlemmar får sin egen röst, sin egen värld och sin egen unika sorg. Brays tar oss med under huden på karaktärerna och jag är alldeles överväldigad av denna fantastiska mångfacetterade roman om en mormonfamilj i Liverpool som drabbas av det ofattbara.

Fast det är min åsikt det, vi var 17! närvarande på bokfrukosten i morse och alla hade sin egen uppfattning om boken. Långt ifrån alla var lika positiva som jag. Här nedan följer några av rösterna:

 

Har svårt att förstå storheten i den här boken

Det var intressant att läsa om en familj i sorg

Det märks att ”mormon-miljön” är välkänd för författaren

Välskriven

Tröttnade till slut på boken, tyckte den blev tjatig

Bra och annorlunda

Varje person kom till sin rätt

Illa berörd, läste bara omkring 130 sidor

En bok om familjen, sorgen och religionen

Blev helt uppslukad av berättelsen

Jag avskydde mormonkyrkomedlemmen syster Andersson

Smärtsamt när pappan i familjen valde andra än familjen i sin sorg

Jätteintressant att läsa om hur det går till i mormonkyrkan

Bröllopsleken i kyrkan där flickorna hade sina mammors brudklänningar var förfärlig

Pappans agerande var svårt att förstå

Blev mest fascinerad av mamman och dottern

Hjärtskärande med den lille pojkens tro på att han kunde få sin syster att återuppstå

Hon lyckades fånga varje barns röst

Jag var så arg på pappan

Mamman gifte sig med en mormon därför hennes egen mor just dött, hon var ensam och sårbar

Pappan gör det har tror är rätt

Pappan sveks också av sina föräldrar när de inte kom hem till Issys begravning

Familjen Bradley lever i en liten värld som så många andra av oss också gör även om vi är något helt annat än mormoner

Tyckte texten var för skrivkursaktig, alla trådar följdes upp slaviskt. Hade inte skadat med en och annan uppföljd tråd

Issys död orsakades egentligen av en serie olyckliga omständigheter

Varför står det på omslaget att det är en humoristisk bok, tragikomisk möjligen men inte rolig alls

Vältecknat persongalleri avseende mormonkyrkans medlemmar, alla människotyper var representerade

Vi diskuterade slutet men av förklarliga skäl kan vi inte säga mer än så. En sång för Issy Bradley är utgiven på Printz publishing 2016, översatt av Åsa Brolin. Boken finns som ljudbok på Storytel, dock på originalspråk.

Berlin på tre böcker – den tredje

Jag gick på zoo. Jo, jag är kluven till zoo. En del av mig vill att alla zoo ska avvecklas, en annan del av mig älskar att gå på zoo och jag försöker göra det så snart jag kan. Som då i Berlin. Det var jag och girafferna, jag och vitvargarna och jag och sandkatten.

Den tredje och sista boken jag läste i Berlin handlar också om djur. Om bin. Det är jag och bina också. En biodlares död är en omläsning visar det sig. Vilket är märkligt eftersom boken gör intryck på mig där i Berlin, ändå minns jag inte när jag läser den förra gången. ”Författarens beskrivningar av smärta är berömda. Med eller utan bin; romanen var verkligen bra. Att få kliva in i Vesslans tankevärld, att följa honom in i döden och se hur han verkligen uppskattar livet var väl spenderad tid”, skrev jag för snart tio år sedan. Jag får vara glad över att jag dokumenterat mitt läsande i alla år. Eftersom jag glömmer. Tydligen.

Om smärtan:

Just nu känner jag till exempel en pulserande smärta som inom några minuter kommer att hindra mig från att skriva det här till slut. Den känns ungefär som en flytande metall eller något sådant hade trasslat in sig i muskulaturen, en gyllene tråd skulle man kanske kunna säga. Sedan fortsätter den upp mot högra ljumsken, skickar ut hela knippen av vitlysande guldtrådar ända upp mot naveln ut mot höften, mot benets baksida, det ligger en solfjäder av dova ekon av det där lysande guldet upp mot mellangärdet.

En biodlares död handlar alltså om läraren som efter sin skilsmässa drar sig undan i en stuga i norra Västmanland. Han skaffar sig ett antal bi-samhällen som han sköter väl om och som ständigt ger upphov till existentiella tankar.

En så total brist på intresse för andras död finns inte hos många djurarter. Om jag klämmer ihjäl ett par bin när jag sätter in en ram litet för vårdslöst forslar dom andra undan dom ungefär som det vore fråga om något slags trasiga zebramaskiner. Men först tar dom alltid reda på honungen om det finns någon. Tänk om dom upplever det på samma sätt själva? Att det är i svärmen som individualiteten, intelligensen, finns…

Ja, tänk. Här är det i alla fall jag och zebrorna.

En biodlares död. Lars Gustafsson. (Ny-) utgiven av Modernista 2013.

Berlin på tre böcker – den andra

Berättelsen om hur jag läser den andra boken är mycket tråkig. Jag ligger i sängen på hotell Circus och läser ut den på två timmar. Kurragömma av Petrus Dahlin. Själva boken är dock mer spännande. Men jag tror att jag är för gammal för den, för jag irriterade mig omedelbart på förutsättningen för händelseutvecklingen, nämligen att den hårt arbetande mamman blir tvungen att lämna sin 13-åriga dotter, Astrid, i ett ödsligt beläget hus i Spanien. Den ursprungliga planen hade varit att vara där hela familjen, men så drunknade pappan . I sorg åker mamma och Astrid dit för att göra den där vandringen som planerats. Nu hopar sig kriserna på mammas jobb så hon kan inte åka tillbaka till Astrid i Spanien. Well… Men köper man det, vilket säkert yngre människor gör, får man sig en spännande spökhistoria till livs.

circusPå platsen har det nämligen skett en olycka med barn som drunknat. Nu kommer de tillbaka som spökbarn och närmar sig Astrid. Först lekfullt, sen alltmer hotfullt, elakt och otäckt. Vatten och drunkning är två starka element och utmaningar både för boken och för Astrid.  Vore jag tio skulle jag få ideliga maghugg av rädsla.

Men jag ligger i sängen och det är ljust utanför fönstret.

Kurragömma. Petrus Dahlin. Utgiven av Rabén&Sjögren 2015.